Till att börja med ska hon vara borta i tre månader, sedan får hon se hur det känns.
– Jag har alltid drömt om att få lära mig dansa tango, det är en sådan passionerad och distinkt dans. Och jag är väldigt nyfiken på Sydamerika, på dess toner och rytmer, säger hon och ser lika passionerad ut som den dans hon just beskrivit.
Efter tre år vid Kungliga Svenska Balettskolan med många långa träningspass och hård disciplin har nittonåriga Fanny Kivimäki blivit fri att göra vad hon vill och den friheten tänker hon ta vara på. Argentinaresan är det första stora steget mot en framtid som professionell dansare.
Men att komma till den punkt där dansen blir till ett levebröd är inte så lätt. Parallellt med studierna har hon under våren åkt runt på olika dansauditions i Europa med förhoppning om att få ett arbete.
– Även om skolan är den bästa dansskolan i Sverige, den är som en högskoleutbildning fastän den är på gymnasienivå, och man utexamineras som professionell dansare är jag för ung, alla danskompanier vill ha dansare med yrkeserfarenhet, säger hon och ser aningen modstulen ut. Men bara för en kort sekund.
– Jag har sett ljuset! säger hon med ett skratt som får ögonen att glittra.

Och ljuset hon sett är de möjligheter som helt plötsligt öppnat sig när de yrkesmässiga anställningsdörrarna för tillfället är stängda.
I sommar hade hon och Daniel Wikslund, spelemannen från Vittangi, ett improviserat framträdande under Erkheikkifestivalen.
– Han spelade fiol och jag dansade, helt plötsligt hade vi mycket publik framför scenen, berättar hon.
Och när Kiruna musik- och teaterförening firade 75-årsjubileum i mitten av oktober upprepades samarbetet dem emellan med två föreställningar inför fullsatta salonger. Dessutom har Fanny Kivimäki också hunnit uppträda tillsammans med Vox Arctica under körens sommarkonsert som hölls i Kiruna Folkets hus i somras. Framträdandena har gett Fanny mersmak.
– Jag har alltid velat dansa i Cullbergbaletten men nu vill jag inte dansa i ett kompani längre, jag vill inte vara någon annans verktyg. Jag vill skapa själv, säger hon och berättar att besöket i Argentina förhoppningsvis kommer att bli ett steg på vägen mot ett eget skapande där hon kan kombinera tangons sensuella uttryck med den moderna dansens.

Att Fanny Kivimäki dansar sig fram genom livet beror på ett intresse som grundlades redan vid fyra års ålder, då började hon på Kulturskolan i Kiruna. Och att intresset höll i sig även under tonårstiden kan hon nog tacka sin danslärarinna, Lada Lasko, för.
– Lada fixade allt! Hon var engagerad och jätteduktig, hon satte upp massor av föreställningar och hon fick mammorna att sy scenkläder. Vi var också till Narvik flera gånger och uppträdde.
Och om Fanny tyckte att Lada var engagerad och energisk så tyckte Lada att Fanny hade potential att bli något stort inom dansen.
– Hon har alltid trott på mig. När jag började på högstadiet berättade hon om Kungliga Svenska Balettskolan som en bra skola att gå på efter grundskolan. Hon sa till och med till mina föräldrar att om det varit hennes barn så skulle flytta med och bo i tält om så behövdes bara för att barnet skulle få gå på den skolan, berättar Fanny och skrattar stort.
Men innan Fanny hann flytta från Kiruna flyttade i stället Lada när Fanny gick i åttan.
– Det är klart att man funderade på hur man skulle klara av hela nian utan någon professionell danslärare, man skulle tappa mycket kunskap och det skulle bli svårt att komma in på högre utbildningar.
Dock är nöden uppfinningarnas moder.
– När jag och min kompis insåg att vi inte skulle kunna fortsätta dansa bestämde vi oss hastigt och lustigt för att flytta till Piteå och gå det sista högstadieåret på Svenska balettskolan i stället.
Sagt och gjort, de åkte iväg.

Just i början av vårterminen i nian var det dags att söka in till Kungliga Svenska Balettskolan. Uttagningstesterna var hårda och pågick under en hel vecka och utav ett par hundra förhoppningsfulla sökanden var det till sist bara fyrtio tänkbara kandidater kvar, Fanny var en av dem. Ungefär vid påsktid fick hon veta att hon var en av de trettio sökanden som blivit antagen till utbildningen och hon var dessutom den enda personen från Norrbotten som kommit in vid skolan på mycket länge.
– Jag sökte till både den klassiska och moderna linjen och kom in på den senare. Även om vi var inriktade mot modern dans dansade vi ändå balett varje dag, balett ligger till grund för all dans, berättar hon och säger att skolans filosofi går ut på att ge eleverna en bred grundutbildning så att man ska vara kvalificerad att söka in på alla danskompanier och skolor världen över.
Men även om hon kom in på utbildningen var livet inte en dans på rosor det första året.
– När jag dansade i Kiruna fick jag mycket uppmärksamhet och fick dansa många huvudroller. Jag har alltid trott och tyckt att jag har haft värsta självförtroendet men i Stockholm var alla superstarka och självsäkra, där var det hård konkurrens varje dag. Det blev en chock att börja på skolan, från att ha tillhört en av de bättre dansarna i Kiruna var alla helt plötsligt minst lika bra. Första året var jättejobbigt och det gick ganska dåligt, säger Fanny och tillägger att lärarna dessutom inte var rädda för att ge kritik, eleverna skulle drillas ordentligt för att kunna stå pall för trycket som väntade dem ute i stora vida världen efter utbildningen.
Därtill var Fanny ovan att ta för sig, huvudrollerna hade ju tidigare serverats åt henne.
– Lärarna i Stockholm fick till slut säga åt mig att jag måste ta för mig mer, både under lektionerna och på auditions. Då vände det.

I våras gick hon alltså ut den treåriga dansutbildningen och det har blivit dags att forma framtidsplaner, och det har hon många utav. Fanny riktigt sprudlar av entusiasm och orden nästan snubblar på varandra när hon berättar om vad hon vill med sitt liv och dansen i framtiden. Fler föreställningar med den lokala kulturen i fokus, dansföreställningar med naturen som kuliss. Myren, myggorna, kylan och snön borde kunna gå att använda sig av. Idéerna är många.
– Efter utbildningen kom jag faktiskt in på en bra skola, Rotterdam Dance Academy, men jag känner inte för det just nu. Jag vill utveckla mina idéer i stället och jag vill vara fri att kunna hoppa på vad som helst så jag tackade nej och åker till att börja med till Argentina.
När hon kommer tillbaka, och om hon stannar i Sverige, blir Stockholm med största säkerhet hennes bas för en lång tid framöver, hon måste utvecklas mer och skaffa sig mer kunskaper, bredden är viktig för en dansare säger hon.
Men Kiruna lär hon återkomma till, ofta.
– Jag tycker om att vara i Kiruna, naturen och kulturen ger mig inspiration. Och jag tycker om att uppträda här, när vi uppträdde i oktober hade jag en trasmatta och yllesockar med mig på scenen som jag använde mig av i min dans. Den rekvisitan gör sig kanske inte lika bra i Stockholm, de skulle nog inte förstå symboliken men det gör Kirunaborna. Trasmattor och yllesockar känner alla till här uppe. Även om dansintresset kanske inte är så stort i Kiruna finns det ändå många som är intresserade av kultur och det passar mig bra, jag tycker om att uppträda för den lilla intima publiken, säger hon.

I framtidsplanerna ingår så småningom också en koreografiutbildning för att hon ska kunna få struktur i sitt skapande, därefter finns planer på en danspedagogutbildning.
– Så jag kan lära barnen i Kiruna att dansa! Jag kommer nog att flytta tillbaka en dag, jag vill att mina framtida barn ska få växa upp här och då ska jag starta en dansskola.
Men de planerna ligger långt fram i tiden, just nu är det nuet som gäller och resan till Argentina. Nya kunskaper ska inhämtas, kontakter knytas och nya människor lära kännas.
– Jag vill kunna leva på dansen och försörja mig på den, jag har alltid trott att det går och det tror jag fortfarande, säger hon och fnissar till när jag frågar hur det då kommer sig att hon, med tanke på alla hennes planer, befunnit sig i Kiruna sedan hon slutat skolan i våras.
– Vill du veta den verkliga anledningen? Mamma sa till mig att är det inte bättre att du stannar ett tag i Kiruna och tar körkort nu, du kommer ändå inte att flytta tillbaka hit igen. Först var jag tveksam men sedan började jag tänka, och så blev det och därför är jag i stan. Körkort är bra att ha, man blir ännu friare!

© Inger Wanhatalo