Wanhatalo.se

Tillbaka

Höstslakt i Aitijokk

Att hösten brukar vara en hektisk årstid råder det väl inget tvivel om. Bär ska plockas, älgar jagas, löv krattas och trädgårdsmöblerna ställas undan.
Men för de renskötande samerna innebär hösten mer än så. I september ska också sarvslakten hinnas med.

Det är en fredagsförmiddag i mitten på september. Solen lyser från en nästan molnfri himmel, en lätt bris smeker över fjällsluttningen. Människors röster blandas med renars brölande. En febril aktivitet råder. Rengärdet i Aitijokk, i närheten av Holmajärvi, sjuder av liv, renar springer runt, runt och lassorna viner i luften och snaras åt kring ett renhorn här och där. Omärkta kalvar ska märkas och framför allt ska sarvar väljas ut till slakt.
Ann Catrin Stenberg Partapuoli, som är en av renägarna i Laevas sameby, berättar att det just har bestämts att man bara ska plocka ut slaktdjur för husbehov, uppköparna får stå över den här gången.
– Vi har dåligt med sarvar i år. Vintern och våren har varit hård med mycket snö men samtidigt har de intilliggande samebyarna haft bra med handjur i sina gärden. Det är svårt att säga vad det beror på annat än att det ibland blir sådan här dippar för att återigen bli bättre till ett annat år.
I Laevas sameby finns ett tjugotal husbönder, det vill säga renägare som har renskötsel som yrke, men renskötsel är långt ifrån ett enmansjobb. Samarbete är oerhört viktigt för att det ska fungera och alla generationer är med och hjälper till med det de kan. Ann Catrin berättar att det också kommer en hel del folk utifrån och hjälper till, antingen av rent intresse eller också för att de har sina renar, så kallade skötesrenar, hos någon av de yrkesverksamma renägarna.
– Rengärde är väldigt sociala tillställningar, folk är glada och det är mycket skoj och skämt, alla känner alla, säger hon.

Innan barnen kom arbetade Ann Catrin som renskötare men nu har hennes man helt och hållet tagit över den praktiska delen av renskötseln. Men snart står nästa generation redo att rycka in och föra yrkestraditionerna vidare. Nittonåriga Helena, som är äldst av parets tre barn, går just nu på en renskötarutbildning i Jokkmokk. Ann Catrin säger att renskötaryrket är ett yrke som färgar av sig på hela familjelivet.
– Renarna finns alltid med i tankarna och man pratar alltid om dem. Det blir som en livsstil och barnen är med på det mesta redan från det att de är spädbarn. Man märker att många ungdomar som flyttat söderut kommer upp så fort det är rengärde eller något annat, de vill inte vara utan det som de vuxit upp med, säger hon och berättar om en känsla av nakenhet och tomhet om man inte kan delta i ett gärde eller i någon annan social sammankomst som hör renskötseln till.
Allt eftersom timmarna går drar de springande renarna i gärdet ner på tempot. Slaktdjuren har tagits ut och placerats i ett mindre gärde i väntan på att föras ner till slaktplatsen och de omärkta kalvarna har fått ägarens karakteristiska märke i öronen. När allt arbete är avklarat och kalvar och vajor hittat tillbaka till varandra igen har det blivit hög tid att släppa ut hjorden, som på ett pärlband springer de ut genom de öppna grindarna mot sina betesmarker.

Nästa arbetsmoment tar vid, slaktdjuren drivs ner till slaktplatsen som ligger invid landsvägen ett par kilometer från gärdet. Väl nere i slaktområdet går allt snabbt och effektivt till, alla vet sina arbetsuppgifter. Sarvarnas styrka och horn är inte att leka med, minst ett par man behövs för att få dessa muskelknippen ut ur slaktgärdet och upp på slaktställningarna.
Ann Catrin berättar att det mesta på en ren tas till vara; blod, tarmar, hjärta, lever, tunga, huvud, horn och hud.
– Förr i tiden kokade man också klövarna, där finns det fint kött, men det görs mer sällan nu. Förr tog man även till vara på senorna som användes som sytråd, men det börjar också försvinna, säger hon och tillägger att moderniteterna även hittat till den samiska världen.
Till skillnad från de hudar som tas under vintern är hösthudarna tunnare och inte lika varm men användningsområden finns i alla fall. Skinnet runt huvudet kan exempelvis används som sittunderlag och huden runt benen, som man vanligtvis gör varma skor av, används nu till lite mer tunnare och finare fotbeklädnader.

När sarvslakten är avklarad kan renskötarna långt ifrån ta semester. Härnäst väntar kontrollgärde i oktober, hjorden ska besiktas bland annat för att se om det ännu finns några omärkta kalvar kvar och de renar som inte kommer att klara vintern tas till slakt. I november är det dags för renskiljning, hjorden som fram till nu bestått av hela samebyns renar ska delas upp i olika vinterbetesgrupper där ägarfamiljerna tar sina egna renar till sina speciella vinterbetesområden.
– Vintern är den känsligaste perioden för renarna. Under sommaren kan man slappna av men redan tidigt på hösten börjar man oroa sig för hur vintern kommer att bli, säger Ann Catrin och tillägger att trots att renarna är tåliga djur och anpassade för klimatet här uppe kan vädret ändå ställa till med stora problem.
– Redan under 1990-talet pratade min pappa om väderförändringar och på senare år har vädret varit onormalt under vintrarna. Nu i december var det plusgrader, snön töar och när det blir kallt igen fryser snön till och en isskorpa bildas som renarna kan få svårt att ta sig igenom för att nå betet. Det är bara att hoppas att kommande vinter blir mer normal, säger hon.